Bauer's History

I maj deltog jag i ett panelsamtal med ett gäng andra migrationshistoriker på Svenska historikermötet. Egentligen är det kanske tveksamt om jag längre kan kalla mig migrationshistoriker, eftersom det har gått över tre år sedan jag disputerade och jag sedan dess har ägnat mig åt andra projekt. Samtidigt tänker jag att avhandlingen jag skrev faktiskt dyker upp med jämna mellanrum, och helt fri från det som formade en blir man kanske aldrig. Oaktat min egen profil var ett av temana i panelsamtalet migrationspolitiken då och nu. Existerar det kontinuitet eller går vi igenom en förändring? I sann humanistisk och samhällsvetenskaplig anda är kanske svaret att det beror på. På ett plan går det att hävda att migrationspolitiken i dag följer en kontinuitet genom att den verkar vara cyklisk: först en period av relativ öppenhet, följd av stängda gränser. Under perioden från cirka 1900 till 2026 har vi sett flera sådana faser – från en mer eller mindre oreglerad invandring fram till andra världskr...

 Det finns en del personer i svensk historieskrivning som ofta fladdrar förbi men alltid är svårfångade. För mig är Anna Bugge Wicksell (1862–1928) en sådan person, kanske eftersom att jag i min forskning mest stött på hennes make Knut Wicksell som bland annat är känd för att ha varit den första att föreslå preventivmedel i Sverige offentligt. Anna Bugge Wicksell är dock en person som är viktig i svensk historieskrivning i sin egen rätt på grund av sitt stora samhällsengagemang i en rad olika frågor som rösträtt, internationellt arbete för fred och dylikt. Jag blev därför ganska glad när jag snubblade över Christina Carlsson Wetterbergs biografi över henne som för mig var obekant trots att den har några år på nacken.  Carlssons Wetterbergs biografi utmärker sig genom att den i grunden är ett extremt välunderbyggt hantverk. Det är löpande fotnoter och för den som följer arkivmaterialet är det tydligt att författaren inte gjort det enkelt för sig och stannat vid makarna Wicksell...

En poäng som många av mina studenter ofta blir förvånade över är att det förflutna och historia inte är samma sak. I grunden kan det förflutna sammanfattas som allting som någonsin har hänt, vilket är borta och inte går att återskapa. Historia är däremot en serie av enskildheter som vi valt ut ur det förflutna som viktiga för att förklara varför vi är här . Det vill säga, varför exempelvis samhället blev som det blev.  Eftersom att alla människor är olika kommer även vad vi väljer ut att se väldigt olika ut. Bland annat Klas-Göran Karlsson har i boken Historia som vapen (1999) lyft att historia ofta kan användas ideologiskt/politiskt, vilket innebär att vi väljer ut vissa händelser för att bilda en enhet som passar in i det vi vill få människor att tro. Inför valåret 2026 är det här kanske mer aktuellt än någonsin, där sociala medier översvämmas av alltifrån kraftigt vinklade berättelser till rena lögner.  Ett typexempel på det förstnämnda är debattörer som betonar att den tid...

Det har knappast undgått någon att de så kallade tonårsutvisningarna debatteras kraftigt i Sverige. När det här inlägget skrivs har regeringen fortfarande de facto inte infört någon ventil, men mycket pekar på att så kommer att ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Personligen tycker jag att det är ganska rimligt med en ventil eftersom de här ungdomarna har utvecklat en stark anknytning till Sverige och att denna anknytning förmodligen är starkare än till hemländer som de kanske inte har besökt på ett decennium. Vad den här debatten däremot har gjort på ett intressant sätt är att den återigen lyfter fram hur flyktingar, eller migranter för den delen, ständigt omformuleras i den politiska debatten. Inom den populistiska högern pågår just nu någon form av "race to the bottom" där det ofta beskrivs som att migrationen till Sverige måste minska för att samhällsbelastningen inte ska bli alltför stor. Ett väldigt klassiskt exempel på hur migranter ofta framställs som en diffus...

 Inom de flesta humanistiska vetenskaper har framtidsstudier under de senaste tio-femton åren växt fram. Vad innebär framtiden som studieobjekt då för en humanist? Jag skulle säga att man kan få olika svar beroende på vem man frågar. Vissa historiker, framförallt de påverkade av den historiedidaktiska skola som växte fram i Lund under slutet av 1990-talet, skulle säga att det i hög grad knyter an till de förväntningar vi har på framtiden utifrån våra erfarenheter av dåtiden.  Det centrala i det här är det som kallas för historiemedvetande: jag är resultatet av hur människor har handlat, men eftersom att jag är framtidens människors förflutna kommer mina val att påverka dem. Det enda vi har att jämföra med är det vi vet har hänt, som vi sedan försöker göra prognoser utifrån.  För min del har jag under de senaste åren funderat mycket på framtiden i förhållande till teknologi och särskilt framförallt AI-systemens framtid. Det finns mycket forskning som visar att människor ha...

I min avhandling När slutar invandrarna vandra? från 2023 diskuterade jag bland annat hemspråksreformen från 1977. Där visade jag att en av de mest pådrivande faktorerna bakom reformen var en rädsla för så kallad dubbel halvspråkighet. Politikerna var helt enkelt oroliga för att om invandrare inte först lärde sig sina föräldrars språk, så skulle de heller inte lära sig svenska. Konsekvensen ansågs bli att de inte lärde sig något språk alls, med följden att de senare skulle slås ut på arbetsmarknaden. Idén om så kallad dubbel halvspråkighet har dock ganska svagt stöd i forskningen. Det finns i dag – såvitt jag vet – ingen entydig evidens för att man måste behärska ett språk fullt ut för att kunna lära sig ett andra. Däremot finns viss evidens för att om ett barn kan ett språk, blir det lättare att lära sig ytterligare ett; det vill säga att det kan fungera som en resurs. Vad jag däremot tycker är intressant är att det fanns en andra dimension i diskussionerna om hemspråk som lätt glöms...