Bokrecension: Väckelsens vår

 Den senaste tiden har det inte blivit särskilt mycket bloggande, eftersom jag har behövt att fokusera en del på annat skrivande och sjukdom. Under den här tiden har jag däremot läst en del inför ett projekt som än så länge är lite hemligt, men som brett sätt kan sägas beröra svensk högerextremism. Bland de böcker jag läste återfinns den populärvetenskapliga boken Väckelsens vår: När Hitler formade Sverige av Erik Sandberg. Som med mycket annan populärvetenskap har den både sina förtjänster och det som kan kritiseras. 

Grundläggande i Sandbergs bok är att den svenska högern genomgick en kraftig förskjutning mot extremhögern år 1933. Detta var dock inte utslag av ideologi endast, utan även av en form av populism där även vårt nordiska grannland Finland gick i samma riktning. Sin kulm nådde den här rörelsen enligt Sandberg i samband med flera större demonstrationer och maktmanifestationer som inspirerades av framförallt tredje riket. 

Sandberg länkar den här utvecklingen till en form av inspiration från Tyskland där Hitler samma år lyckades gripa makten. Detta ledde i sin tur till att delar av nuvarande moderaternas (dåvarande allmänna valmansförbundet) ungdomsförbund anammade både en retorik och estetik som med lätthet går att se influenser från det tredje riket i. En intressant aspekt som Sandberg lyfter är att ungdomsförbundet fick ett starkt stöd delvis på grund av att demokratin i den här perioden var relativt ny, det var trots allt bara ett decennium bort från det första valet. Till slut går dock ungdomsförbundet för långt genom bildandet av väpnade frikårer, vilket leder till att partiledaren Lidman bryter med det. 

På det stora hela är den nationella inramningen av den här berättelsen väldigt intressant. Utöver det lyfter den även upp hur Sverige tidigt blev medvetet om att Tyskland alltmer gick mot en radikal diktatur och i detta sammanhang presenteras även tidigare relativt bortglömda levnadsöden. Så långt allt gott, men bokens största begränsningar ligger nog i två delar som båda har samma rot: den vill för mycket och åstadkommer lite för lite. 

Det är en bok med tjock kontext, där rörelsernas ursprung spåras tillbaka till 1900-talets början men där utrikespolitiken tar ganska rejält med plats. Den här kontexten operationaliseras inte fullt ut i beskrivningen av Sverige, vilket ibland gör att den hänger lite löst. Därutöver stannar inte Sandberg vid 1933 eller åren efteråt, istället försöker författaren i det sista kapitlet att skapa en slags syntetiserad linje kring hur dagens ställningstaganden i moderaterna har sina rötter i händelser för nästan hundra år sedan. En imponerande idé, men däremot inte tillräckligt empiriskt grundat eftersom det istället mest får karaktären av lösryckta händelser. En sådan analys hade behövt betydligt mer kartläggande arbete, där man exempelvis hade behövt följa vad som hände med de som stannade kvar i allmänna valmanförbundet och hur de sedan nyttjade sin position. 

Samtidigt skulle jag ändå säga att den definitivt är läsvärd. Detta eftersom den visar på hur nära delar av den konservativa ideologin ibland är att hamna i en form av ultranationalism. Det är även en tydlig berättelse om när högervindar blåste i Sverige på ett sätt som lite saknar motstycke. Helt klart en intressant berättelse som annars hade fallit i glömska.