Åter till hemspråksdebatten

I min avhandling När slutar invandrarna vandra? från 2023 diskuterade jag bland annat hemspråksreformen från 1977. Där visade jag att en av de mest pådrivande faktorerna bakom reformen var en rädsla för så kallad dubbel halvspråkighet. Politikerna var helt enkelt oroliga för att om invandrare inte först lärde sig sina föräldrars språk, så skulle de heller inte lära sig svenska. Konsekvensen ansågs bli att de inte lärde sig något språk alls, med följden att de senare skulle slås ut på arbetsmarknaden.

Idén om så kallad dubbel halvspråkighet har dock ganska svagt stöd i forskningen. Det finns i dag – såvitt jag vet – ingen entydig evidens för att man måste behärska ett språk fullt ut för att kunna lära sig ett andra. Däremot finns viss evidens för att om ett barn kan ett språk, blir det lättare att lära sig ytterligare ett; det vill säga att det kan fungera som en resurs.

Vad jag däremot tycker är intressant är att det fanns en andra dimension i diskussionerna om hemspråk som lätt glöms bort. Den handlade om valfrihet, där dåtidens mångkulturella politik byggde på att invandrare skulle kunna välja mellan att anamma en svensk identitet eller behålla sina föräldrars etniska identitet – eller kanske rentav utveckla en mellanidentitet.

På många sätt har svensk integrationspolitik landat i att man, åtminstone sedan slutet av 1990-talet, betonat att vissa delar av en svensk identitet inte är valbara. Dit räknas exempelvis respekt för landets lagar; jag kan inte välja bort att betala skatt för att det strider mot min kultur. Samtidigt skulle ett totalt krav på att fullt ut anamma en svensk identitet innebära assimilation, vilket inte kan eller bör ske genom tvång.

När modersmålsundervisningen utvecklades i Sverige var det också en del av debatten huruvida det är en rättighet att få lära sig sina föräldrars språk. I exempelvis barnkonventionen framgår det tydligt att barn har rätt till sin kultur och att utveckla sitt språk. Även om det inte är fastställt exakt hur detta ska gå till nationellt, ligger det nära till hands att det i svensk kontext sker inom ramen för den allmänna skolan.

En del av debatten kring modersmålsundervisningen kretsar fortfarande kring abstrakta idéer om halvspråkighet, som i bästa fall har svagt stöd i modern forskning. Betydligt mindre handlar den om mer övergripande frågor kring svensk migrationspolitik. Om Sverige menar allvar med att uppfylla sina internationella åtaganden är modersmålsundervisning ett sätt att göra det – men kanske inte det enda.

Det märkliga är därför inte att modersmålsundervisningen finns, utan att debatten om den så ofta förs som om den enbart handlade om språkinlärning – och inte om rättigheter, valfrihet och vilken typ av samhälle vi faktiskt vill ha.