Migrationspolitikens kontraster
I maj deltog jag i ett panelsamtal med ett gäng andra migrationshistoriker på Svenska historikermötet. Egentligen är det kanske tveksamt om jag längre kan kalla mig migrationshistoriker, eftersom det har gått över tre år sedan jag disputerade och jag sedan dess har ägnat mig åt andra projekt. Samtidigt tänker jag att avhandlingen jag skrev faktiskt dyker upp med jämna mellanrum, och helt fri från det som formade en blir man kanske aldrig.
Oaktat min egen profil var ett av temana i panelsamtalet migrationspolitiken då och nu. Existerar det kontinuitet eller går vi igenom en förändring? I sann humanistisk och samhällsvetenskaplig anda är kanske svaret att det beror på. På ett plan går det att hävda att migrationspolitiken i dag följer en kontinuitet genom att den verkar vara cyklisk: först en period av relativ öppenhet, följd av stängda gränser. Under perioden från cirka 1900 till 2026 har vi sett flera sådana faser – från en mer eller mindre oreglerad invandring fram till andra världskriget, till en inledningsvis strikt politik som sedan luckrades upp, för att därefter bli allt hårdare efter arbetskraftsinvandringens upphörande.
Ur ett mer samtidshistoriskt perspektiv tror jag däremot att få personer skulle hävda att det inte har skett en förändring i migrationspolitiken. När jag var politiskt aktiv i början av 2010-talet demonstrerade vi ofta mot vad vi upplevde som en restriktiv och inhuman flyktingpolitik. Föga kunde vi ana att vi femton år senare skulle drömma oss tillbaka till en period då regeringen Reinfeldt, i efterhand, framstår som generös.
Vad jag däremot upplever ur ett längre perspektiv är att samhället har förändrats sedan vi införde reglerad invandringspolitik under första världskriget. Det finns i dag institutioner och ramverk som, åtminstone i teorin, möjliggör en ny typ av motstånd. För det första har vi Europeiska unionen, som i dag utgör ett ganska kraftigt hinder mot en liberalare invandringspolitik. Men teoretiskt sett kan den också svänga beroende på vilka vindar som blåser i Europa framöver.
Därutöver har vi sedan andra världskrigets slut även internationella ramverk, såsom EKMR, som medlemsstaterna åtminstone i teorin behöver förhålla sig till. Det här öppnar för möjligheten att på formell väg faktiskt kunna åstadkomma en öppnare migrationspolitik, med grund i de mänskliga rättigheterna. Det finns alltså i dag institutioner som omöjliggör ett totalt stängande av gränserna och som även innebär möjligheter till motstånd via formella vägar, där alltför stränga ramverk kan utmanas juridiskt – ibland med gynnsamma utgångar.
Lever vi då i kontinuitet eller förändring? Mitt svar är att det beror på. Nationalstaten, som vi känner den, är inte särskilt gammal, och därmed inte heller den reglerade migrationen utifrån ett nationellt perspektiv. Det jag däremot börjar se är att det på sikt kan finnas möjligheter till politisk förändring, men vilken riktning den tar är upp till medborgarna.
Comments
Post a Comment