Bauer's History

De två senaste inläggen i den här bloggen har varit ett försök att beskriva nationalstatens framväxt och de historiska förutsättningar som gjorde den möjlig. Resonemanget bygger dels på sådant jag tagit med mig från flera års undervisning i historia, dels på idéer från politisk filosofi. Även om jag i de tidigare inläggen har försökt visa att nationalstaten är en historisk konstruktion som förändrats över tid har jag ännu inte berört högerpopulismen. Det är först i det här inlägget jag vill pröva den kopplingen. Historiskt sett är nationalstaten en relativt ung konstruktion. Embryon till den kan naturligtvis spåras längre tillbaka i historien, och freden i Westfalen 1648 brukar ofta lyftas fram som en viktig brytpunkt. Andra forskare skulle snarare förlägga nationalstatens genombrott till 1800-talet och nationalismens framväxt. Oavsett var man placerar dess födelse tycks nationalstaten genom historien ha varit beroende av olika former av legitimitet – från religion och furstemakt till ...

Om vi blickar bakåt i historien framstår dagens nationalstater långt ifrån som något självklart. Det har genom historien funnits flera starka centralmakter, som exempelvis Romarriket, men dessa assimilerade sällan fullt ut de grupper de erövrade. Därmed kunde många folk behålla sina språk och kulturer, vilket gör att Romarriket skiljer sig ganska tydligt från dagens föreställning om den kulturellt homogena nationalstaten. Även Sverige såg radikalt annorlunda ut före slutet av 1200-talet. Inledningsvis levde människor i olika former av stamsamhällen, som under vikingatiden, och senare kom de ledande skikten snarare att identifiera sig med sin ätt än med någon nation. Det är därför lättare att tala om riken än nationer. Skillnaden är att det som håller samman ett rike främst är härskarens förmåga att upprätthålla sitt våldsmonopol. En nation hålls däremot samman av föreställningen om ett gemensamt språk, en gemensam kultur och ett gemensamt förflutet. Man kan också argumentera för att st...

Snarare än att försöka publicera den här texten vetenskapligt eller som en serie essäer i någon tidskrift har jag landat i att den kanske fungerar bäst i bloggformat. Texten är på många sätt resultatet av flera års undervisning på introduktionskurser i historia, kombinerat med det jag läst inom samtida politisk teori. Vi får se om mina argument håller för i den här serien inlägg vill jag diskutera nationalstatens kris och hur den kan förklara den våg av högerpopulism vi nu ser.  En av de, enligt mig, mest briljanta konstruktionerna genom tiderna är idén om nationalstaten. Liksom många andra sociala konstruktioner har den lyckats osynliggöra sin egen konstruerade natur. Samtidigt omges den av ett omfattande system – från lagstiftning till militär och byråkrati – som bidrar till att upprätthålla den. Eftersom nationalstaten utgör en av samhällets mest grundläggande enheter är det dessutom mer eller mindre omöjligt att föra en sakpolitisk diskussion utanför dess ramar. På många sätt h...