Den nya vågens högerpopulism - nationalstatens dödsryckningar? (1/3)

Snarare än att försöka publicera den här texten vetenskapligt eller som en serie essäer i någon tidskrift har jag landat i att den kanske fungerar bäst i bloggformat. Texten är på många sätt resultatet av flera års undervisning på introduktionskurser i historia, kombinerat med det jag läst inom samtida politisk teori. Vi får se om mina argument håller för i den här serien inlägg vill jag diskutera nationalstatens kris och hur den kan förklara den våg av högerpopulism vi nu ser. 

En av de, enligt mig, mest briljanta konstruktionerna genom tiderna är idén om nationalstaten. Liksom många andra sociala konstruktioner har den lyckats osynliggöra sin egen konstruerade natur. Samtidigt omges den av ett omfattande system – från lagstiftning till militär och byråkrati – som bidrar till att upprätthålla den. Eftersom nationalstaten utgör en av samhällets mest grundläggande enheter är det dessutom mer eller mindre omöjligt att föra en sakpolitisk diskussion utanför dess ramar.

På många sätt har idén om nationalstaten dessutom, sedan första världskrigets utbrott, kidnappat de progressiva rörelserna. Vid slutet av 1800-talet fanns en utbredd medvetenhet inom arbetarrörelsen om att arbetarnas förtryckta ställning i hög grad var beroende av deras position i produktionskedjan och att nationalstaten, genom sitt våldsmonopol, bidrog till att upprätthålla denna ojämlikhet. Ett vanligt löfte inom de socialistiska internationalerna var att man inte skulle stödja ett nytt storkrig – arbetarklassens söner skulle inte skickas ut för att skjuta på varandra. När första världskriget väl bröt ut föll dock denna idé samman och många socialistiska partier kom med tiden att omfamna krigsretoriken.

Efter andra världskriget började nationalstaten i Västeuropa alltmer framställa sig själv som den främsta garanten för välfärdspolitiska mål. Bland andra Andersen och Björklund beskriver detta som välfärdschauvinism: eftersom välfärden begränsas till det egna landets medborgare måste andra samtidigt exkluderas. Andersen och Björklund menar att detta framför allt är en retorik som används av högerextrema partier, men jag skulle hävda att vi kan se samma logik betydligt bredare än så.

Vad jag vill visa med den här serien är att nationalstaten fungerar som en stark identitetsmarkör och samtidigt har lyckats göra sig själv osynlig. I politiken är den ett av de begrepp som närmast underförstått måste försvaras och som ständigt används för att legitimera olika former av exkludering. Samtidigt är den en konstruktion som kontinuerligt har omformats genom historiska kriser, från den franska revolutionen till världskrigen.

Det jag funderar över är om inte mycket av det vi ser i dagens högerpopulism utgör en slags dödsryckning för nationalstaten – eller kanske snarare ett tecken på att den håller på att ömsa skinn. Historiskt har både nationalstaten och nationalismen tenderat att förstärkas i tider av omfattande samhällsförändringar för att kunna överleva. I den här serien vill jag undersöka och diskutera de utvecklingar som får mig att tro att nationalstaten just nu befinner sig i en djup kris.