Den nya vågens högerpopulism: nationalstatens dödsryckningar? (2/3)

Om vi blickar bakåt i historien framstår dagens nationalstater långt ifrån som något självklart. Det har genom historien funnits flera starka centralmakter, som exempelvis Romarriket, men dessa assimilerade sällan fullt ut de grupper de erövrade. Därmed kunde många folk behålla sina språk och kulturer, vilket gör att Romarriket skiljer sig ganska tydligt från dagens föreställning om den kulturellt homogena nationalstaten.

Även Sverige såg radikalt annorlunda ut före slutet av 1200-talet. Inledningsvis levde människor i olika former av stamsamhällen, som under vikingatiden, och senare kom de ledande skikten snarare att identifiera sig med sin ätt än med någon nation. Det är därför lättare att tala om riken än nationer. Skillnaden är att det som håller samman ett rike främst är härskarens förmåga att upprätthålla sitt våldsmonopol. En nation hålls däremot samman av föreställningen om ett gemensamt språk, en gemensam kultur och ett gemensamt förflutet.

Man kan också argumentera för att statens natur varierade kraftigt under den tidiga perioden. Ett tydligt exempel är Tyska orden, som bildades som en korsfararorden i slutet av 1100-talet. Med tiden riktade den sin verksamhet österut och skapade en ordensstat som stod under påvens beskydd men samtidigt hade egna territoriella gränser och ofta hamnade i konflikt med lokala furstar. Ett annat exempel är Hansan, den mäktiga handelsfederation som under 1200-, 1300- och 1400-talen dominerade stora delar av handeln i Östersjön och grundade egna städer med egna lagar och regler. Förbundet styrdes centralt genom de så kallade Hansadagarna i Lübeck, där köpmännen fattade de viktigaste besluten.

Freden i Westfalen 1648 brukar ofta lyftas fram som en viktig milstolpe i framväxten av det moderna statssystemet. I samband med fredssluten fastställdes territoriella gränser för många västeuropeiska stater. Samtidigt stärktes principen om staters suveränitet och att externa makter inte längre skulle lägga sig i andra staters inre angelägenheter. Furstarna fick dessutom större frihet att själva bestämma över religionen inom sina territorier, något som stärkte protestantismens ställning i stora delar av norra Europa.

Det som under lång tid höll samman många av dessa stater var religionen. För exempelvis Sverige, Danmark och delar av Tyskland blev protestantismen ett sammanhållande kitt. I många länder tillämpades dessutom den mosaiska lagen parallellt med den egna lagstiftningen, vilket innebar att Bibeln fungerade som rättslig vägledning. Samhället organiserades också i hög grad utifrån patriarkala principer. Kungen ansågs regera av Guds nåde – en formulering som för övrigt levde kvar i Sveriges kungatitel ända fram till Gustav V. Familjen blev samtidigt samhällets grundläggande produktionsenhet, där familjefadern lokalt kom att inta en roll som påminde om furstens.

Allt detta kan ses som föregångare till nationalstaten, men vi har ännu inte nått fram till föreställningen att staten också måste bestå av människor som delar ett gemensamt språk och ett gemensamt förflutet. Den idén blir successivt viktigare under 1700-talet. I Sverige märks detta bland annat genom göticismen. Rörelsen hyllade en föreställd svensk forntid och försökte skapa en nationell historia som kunde inge stolthet. Det mest berömda exemplet är kanske Olof Rudbeck den äldre, som i slutet av 1600-talet genom att härleda olika ortnamn till grekiska motsvarigheter argumenterade för att det antika Atlantis egentligen låg i Uppsala. Det kan framstå som en kuriositet idag, men även om Rudbecks teorier mötte hård kritik vann de också visst stöd bland samtida lärda.

En verkligt avgörande kris brukar dock vara den franska revolutionen 1789. När revolutionärerna störtar kungen och avrättar både honom och drottningen sker något oerhört. Om kungen verkligen var utsedd av Gud borde befolkningen rimligen straffas. Men ingenting händer. Samhället fortsätter att fungera och nya idéer om medborgarskap börjar växa fram. Samtidigt blir arbetarklassen allt starkare i de växande städerna, medan den gamla adeln successivt utmanas av den framväxande industribourgeoisin.

I det här läget uppstår en grundläggande fråga: Hur kan staten överleva när den gamla legitimiteten försvinner? Vad händer när människor inte längre accepterar att kungen styr av Guds nåde? Vad händer när samhället inte längre självklart organiseras kring patriarkala familjer och lokala godsägare?

Faktum är att människor hittar ett nytt sätt att enas. Om samhället inte längre hålls samman av religion behöver det något annat. I Västeuropa tar detta formen av nationen. Talar vi samma språk tillhör vi samma folk. Om vi tillhör samma folk måste vi också dela ett gemensamt förflutet. Det är under den här perioden som intresset för nationens historia exploderar genom historiska sällskap, monument, insamlandet av folkliga traditioner och så småningom även nationalmuseer. Filosofen Benedict Anderson menar att människor i detta avseende föreställer sig en gemenskap i form av nationen. Vi känner inte varandra personligen, men vi upplever ändå att vi hör samman eftersom vi delar en historia och därmed också en framtid. Att nationen i grunden är en föreställd gemenskap gör den inte mindre verklig.

Jag tror också att idén om nation med tiden blir ett sätt för staten att göra demokratin möjlig. Om det uppfattas som självklart att alla som talar svenska tillhör samma folk blir det också möjligt att låta folket styra sig självt. Rösträtten blir mindre hotfull eftersom den utövas inom nationens ramar. Samtidigt som fosterlandskärleken odlas växer demokratin fram. Nationalismen blir därmed inte bara ett sätt att skapa gemenskap, utan också ett sätt att ge den moderna staten en ny legitimitet när den gamla religiösa legitimiteten försvunnit.

Det är kanske därför nationalstaten överlever sin första stora kris. När religionen inte längre kan hålla samman staten träder nationen in och fyller samma funktion. Min utgångspunkt i den här bloggserien är att nationalstaten sedan dess har genomlevt flera liknande kriser. Varje gång har den förändrats för att kunna överleva. Frågan är om vi just nu bevittnar ännu en sådan omvandling.