Tonårsutvisningar och idéen om den förtjänande migranten

Det har knappast undgått någon att de så kallade tonårsutvisningarna debatteras kraftigt i Sverige. När det här inlägget skrivs har regeringen fortfarande de facto inte infört någon ventil, men mycket pekar på att så kommer att ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Personligen tycker jag att det är ganska rimligt med en ventil eftersom de här ungdomarna har utvecklat en stark anknytning till Sverige och att denna anknytning förmodligen är starkare än till hemländer som de kanske inte har besökt på ett decennium.

Vad den här debatten däremot har gjort på ett intressant sätt är att den återigen lyfter fram hur flyktingar, eller migranter för den delen, ständigt omformuleras i den politiska debatten. Inom den populistiska högern pågår just nu någon form av "race to the bottom" där det ofta beskrivs som att migrationen till Sverige måste minska för att samhällsbelastningen inte ska bli alltför stor. Ett väldigt klassiskt exempel på hur migranter ofta framställs som en diffus massa som kommer utifrån och indirekt hotar nationen.

I debatten om tonårsutvisningarna har frågan däremot tagit en helt annan form. Istället för att fokusera på migranten som en del av en anonym massa lyfts enskilda levnadsöden fram, och det skapar möjlighet till identifiering med migranten hos medborgaren. Genom att visa ungdomarna som en del av samhället öppnar det upp för en förståelse där det hade kunnat vara mitt barns kompis, lagkamraten i fotbollsklubben eller någon annan person i min vardag. Därigenom väcks också sympati för migranten.

Det här är i grund och botten inget nytt. En rad olika discipliner har lyft fram hur exempelvis bilderna på den drunknade treåringen Alan Kurdi gav flyktingkrisen ett ansikte. Samtidigt finns det även en tendens till att medier ofta framställer migranter som ett diffust kollektiv, där vissa forskare exempelvis har identifierat likheter mellan porträtteringen av stora mängder människor på flykt och fotografier av stora djurflockar. Det är i anonymiteten som människan förlorar sitt värde.

En annan aspekt som är väldigt intressant i rapporteringen om tonårsutvisningarna är dock att den även lyfter fram bilden av "den förtjänande" migranten. Detta eftersom migranter ofta framställs som personer som a) måste ha legitima skäl att vistas i Sverige och b) måste ha en vilja att integreras i samhället i den nuvarande migrationsdiskursen för att anses ha rätt att vistas i Sverige. Som starkt intresserad av asylfrågor är det senare en aspekt som jag upplever som djupt problematisk, eftersom asylskäl och uppehållsrätt inte bör hänga ihop med "hur trevlig en person är". Istället bör de fokusera på asylskäl, anknytning eller dylikt.

En del journalister och opinionsbildare menar att regeringen har lovat att agera mot tonårsutvisningarna utifrån en position där regeringen försöker desarmera en potentiell konflikt inför valet. Jag tror däremot att det här inte fullt ut kommer att fungera, eftersom att den nuvarande restriktiva migrationspolitiken kommer fortsätta att frambringa dylika händelser som tonårsutvisningarna. Den europeiska migrationspolitiken är nämligen baserad på restriktivitet i en omvärld där det finns genuina skäl att ge människor skydd och stöd.