Den nya vågens högerpopulism - nationalstatens dödsryckningar? (3/3)

De två senaste inläggen i den här bloggen har varit ett försök att beskriva nationalstatens framväxt och de historiska förutsättningar som gjorde den möjlig. Resonemanget bygger dels på sådant jag tagit med mig från flera års undervisning i historia, dels på idéer från politisk filosofi. Även om jag i de tidigare inläggen har försökt visa att nationalstaten är en historisk konstruktion som förändrats över tid har jag ännu inte berört högerpopulismen. Det är först i det här inlägget jag vill pröva den kopplingen.

Historiskt sett är nationalstaten en relativt ung konstruktion. Embryon till den kan naturligtvis spåras längre tillbaka i historien, och freden i Westfalen 1648 brukar ofta lyftas fram som en viktig brytpunkt. Andra forskare skulle snarare förlägga nationalstatens genombrott till 1800-talet och nationalismens framväxt. Oavsett var man placerar dess födelse tycks nationalstaten genom historien ha varit beroende av olika former av legitimitet – från religion och furstemakt till föreställningar om ett gemensamt språk, ett gemensamt förflutet och en gemensam kultur. Frågan är om flera av dessa legitimerande idéer idag håller på att förändras.

Ett första exempel rör föreställningen om nationell homogenitet. Det finns ibland en bild av att det förflutna bestått av kulturellt homogena samhällen. Historiskt är det en förenkling. Migration, kulturella möten och religiös mångfald har funnits under stora delar av historien, även om deras omfattning varierat. Samtidigt är det svårt att bortse från att många västeuropeiska samhällen sedan efterkrigstiden blivit betydligt mer pluralistiska, både kulturellt och religiöst. Om nationalstaten historiskt delvis legitimerats genom idén om ett gemensamt kulturarv kan en sådan utveckling innebära att dessa föreställningar förändras eller behöver omformuleras.

Ett andra exempel rör familjen. Den äldre staten vilade länge på en patriarkal samhällsordning där familjen fungerade som både ekonomisk och social grundinstitution. Under de senaste hundra åren har denna struktur förändrats i grunden genom kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden, förändrade könsroller och nya sätt att organisera familjelivet. Samtidigt har födelsetalen sjunkit i stora delar av Europa, vilket innebär att befolkningen växer långsammare eller till och med minskar. Även detta förändrar några av de samhällsstrukturer som tidigare varit nära förknippade med nationalstaten.

Ett tredje exempel handlar om statens ställning i en alltmer globaliserad värld. Under de senaste decennierna har internationella samarbeten och överstatliga organisationer fått ökad betydelse. Europeiska unionen är ett tydligt exempel där medlemsstaterna frivilligt har valt att dela delar av sitt beslutsfattande. Samtidigt är dagens ekonomi organiserad på ett sätt som gör att produktion, kapital och arbetskraft ofta rör sig över nationsgränser. En produkt kan utvecklas i USA, tillverkas i Kina och säljas i Sverige. Människors vardag formas därför i allt högre grad av sammanhang som sträcker sig bortom den enskilda nationalstaten.

Mot den bakgrunden vill jag pröva tanken att nationalstaten idag befinner sig i en legitimitetskris, eller åtminstone i en period av omförhandling. Om de idéer som tidigare gav staten stabilitet förändras behöver staten också hitta nya sätt att legitimera sig. Här tror jag att det kan finnas en koppling till den högerpopulism som vuxit sig stark i många västerländska demokratier.

Det finns många försök att definiera fascism och andra auktoritära rörelser. En återkommande tolkning är att de beskriver samhället som degenererat eller i djup kris och att de samtidigt utlovar en återupprättad ordning. Den ordning som utlovas är sällan en exakt återgång till det förflutna, utan snarare ett nytt samhälle som sägs återställa den förlorade harmonin. I dagens europeiska debatt används ofta frågor som migration, överstatlighet och kriminalitet för att beskriva en utveckling där den tidigare samhällsordningen sägs ha brutits sönder.

Min tes är inte att högerpopulismen enbart kan förklaras på detta sätt. Fenomenet har naturligtvis många orsaker – ekonomiska, sociala och kulturella. Däremot tror jag att nationalstatens förändrade förutsättningar kan utgöra en del av förklaringen till varför dessa idéer idag får ett så starkt genomslag. Historiskt har auktoritära rörelser ofta vuxit fram under perioder av osäkerhet och snabba samhällsförändringar. Det betyder inte att historien upprepar sig, men det gör jämförelsen intressant.

Det fina med historien är samtidigt att den aldrig är förutbestämd. Framtidens historia skrivs genom de val människor gör idag. Jag tror att nationalstaten står inför en period där dess legitimitet på nytt håller på att omförhandlas. Om det leder till att nationalstaten förändras, stärks eller på sikt ersätts av andra politiska gemenskaper återstår att se. Min egen utgångspunkt är att vi just nu befinner oss i ett sådant skede, och att högerpopulismen kanske bäst förstås som ett av flera uttryck för den osäkerhet som följer när gamla politiska föreställningar börjar utmanas.