Bokrecension: Erasing History av Jason Stanley

Den amerikanske filosofen Jason Stanley kommer kanske inte att gå till historien för sina akademiska verk, utan snarare för sina populärvetenskapliga. Jag har tidigare läst hans briljanta bok How Fascism Works, och sedan den kom ut har mycket hänt. Bland annat har Stanley valt att gå i exil i Kanada eftersom den politiska situationen i USA, enligt honom själv, har förvärrats till den grad att han är osäker på om han kan fortsätta sitt arbete.

Hans senaste bok, Erasing History, verkar till största delen ha skrivits intensivt under 2023 och 2024. Boken kan på många sätt ses som en utlöpare till How Fascism Works, men den här gången med fokus på hur fascistiska rörelser försöker skriva om det förflutna för att uppnå sina mål. Enkelt sammanfattat kan Stanleys tes sägas vara att fascismen utgår från att dela in medborgare i första och andra klassen, där de förra anses tillhöra ett majoritetssamhälle som genom sin historia har förtjänat en privilegierad position. Medborgare av andra klass är de som faller utanför denna historieskrivning, främst i form av invandrare och minoriteter.

Det här är i sig ingen revolutionerande tes. Tvärtom har den varit återkommande inom forskningen om historiebruk. Vad Stanley däremot gör ganska elegant är att sätta in tesen i ett större sammanhang där han, genom olika exempel, visar dels hur sådana försök har förekommit genom historien, dels hur de kan kopplas till dagens fascistiska rörelser. En särskilt intressant aspekt är att Stanley inte stannar vid sitt forna hemland USA, utan även lyfter fram länder som Indien och Ryssland för att visa hur liknande strategier används där.

På många sätt är det här en fascinerande redogörelse för hur fascismen faktiskt operationaliseras och hur den under de senaste åren har lett till stora förändringar inom universitetsväsendet. Kanske mest påtagligt är beskrivningarna av hur påtryckningar riktas mot enskilda rektorer och dekaner i syfte att få dem att antingen avveckla program som anses hota det fascistiska projektet – exempelvis genusvetenskap samt arbetar- och queerhistoria – eller själva förlora sina positioner. Den kanske allra mest intressanta diskussionen är Stanleys kartläggning av elituniversitetens dubbla roll, där politiska företrädare å ena sidan får sin legitimitet genom att vara alumner från dessa lärosäten, samtidigt som de aktivt kritiserar dem för att vara marxistiska hotbeds.

Ibland blir boken dock lite märklig eftersom vissa teser motsäger varandra. Ett ganska tydligt exempel är att Stanley menar att ingen "äkta marxist" skulle arbeta på ett elituniversitet, eftersom elituniversiteten i sig reproducerar klassamhället. Det finns givetvis många exempel som motsäger den tesen, inte minst i kretsarna kring Oxford. Likaså lyfter boken fram en något föråldrad kritik av upplysningsidealen, där en tongivande tanke är att undervisning om upplysningen och den antika kulturen inte i sig kan bekämpa fascism. Anledningen är att det är relativt enkelt att skriva in upplysningens idéer om exempelvis mänskliga rättigheter i en västerländsk tradition som därigenom måste skyddas från grupper utifrån. Det här är idéer som åtminstone har ett sextiotal år på nacken.

Trots att boken för mig som akademiker faktiskt sparkar in en hel del öppna dörrar tycker jag ändå att den är tankeväckande och på många sätt bidrar till att förklara den faktaresistens som finns kring exempelvis humanvetenskaperna. Jag tror också att den skulle fungera mycket väl för den som vill ha en introduktion till modern politisk filosofi. Det hade däremot varit klädsamt om Stanley varit något mer generös med att lyfta fram varifrån han hämtat sin inspiration.