Rätten till rättigheter eller vad kan Hannah Arendt lära oss idag (1/2)?

Under sommaren engagerade jag mig i mycket läsning i jakt på en fråga som kanske uppfattas som banal, men som är filosofiskt svår: under vilka omständigheter kan ett samhälle där en totalitär regim accepteras uppstå? Den här frågan kan diskuteras på en rad olika sätt och ledde mig till att läsa allt från Jason Stanleys Erasing History och Hannah Arendts texter om rättigheter till Paxtons The Anatomy of Fascism, som alla ger olika ingångar till den här frågan. Kanske var det framför allt frågan om statslöshet och avsaknaden av möjligheten att utöva formella rättigheter som fascinerade mig hos Arendt.

I korthet utgår Arendt från att diskutera hur Thomas Paine under slutet av 1700-talet lyfte fram en idé om naturrätt, där vissa saker, såsom rätten till frihet och säkerhet, är så självklara att de står över den skrivna lagen. I de fall där en aristokrati eller monark väljer att aktivt motarbeta dessa rättigheter är det enligt idén om naturrätt rimligt att göra uppror mot makthavare för att säkra dem. Det här är ett tänkande som än idag påverkar de mänskliga rättigheterna, där vilken nationalstat som helst i grunden kan åberopa internationell jurisdiktion och där bland annat FN idag strävar efter att efterföljandet av dem ska bli en självklar del av sedvanerätten.

Arendt lyfter fram att de här rättigheterna är centrala, men att de enbart skyddades av dem som erkändes som medlemmar i en nation. När de föll utanför den egna nationalstatens eller gruppens beskydd saknade de möjlighet att de facto utöva sina rättigheter. Utifrån Arendts resonemang är alltså rätten att utöva dessa universella rättigheter bunden till att du tillhör ett kollektiv som har möjligheten att genomdriva dem. Ett ganska tydligt exempel på det är berättelsen om M/S St. Louis, som i maj 1939 seglade från Tyskland i syfte att rädda judiska passagerare från förföljelsen under Förintelsen. Varken Kuba, USA eller Kanada ville släppa in de judiska passagerarna och efter en tid fick fartyget vända tillbaka till Europa, där det nådde en hamn i Storbritannien. Många av passagerarna flyttade sedan därifrån till Belgien och Frankrike, med följden att de till slut hamnade i lägren. Följden av att de alltså inte erkändes som tillhörande ett kollektiv i behov av skydd – etnisk förföljelse blev först en skyddsgrund på 1950-talet – gjorde alltså att de saknade rätten att utöva sina rättigheter.

Vad jag tänker på i relation till den här historien är dock att sådana här rättigheter är ganska filosofiskt abstrakta. Utifrån en kristen etik går det att hävda att alla människor har lika värde, eftersom grundprincipen är att människan är skapad till Guds avbild. Det här är även ett spår som alltmer diskuterats inom teologin, där exempelvis det amerikanska ”all men are created equal” implicerar en religiös konnotation. Under de senaste decennierna har dock religiositeten i västvärlden minskat och vi har en kraftigt pågående sekularisering. En stor fråga är därför huruvida idén om den här typen av rättigheter verkligen har en framtid.

Jag skulle säga att det i den här sekulära världen faktiskt blir än mer aktuellt med historia än tidigare. Om vi följer tänkare som exempelvis John Rawls så bör vi utgå från att människan i grunden är rationell och vill undvika att hamna i ett alltför stort lidande. Ett problem är dock att vi inte vet exakt vad ett sådant lidande kan utgöras av, eller för den delen hur totalitära regimer tar makten och vilka konsekvenser det får. Just därför spelar historien kanske en viktigare roll än någonsin som ett system för att etablera en slags miniminivå i samhället.