Bokrecension: Ljusspel av Daniel Kehlmann

I efterhand känner jag att jag kanske borde ha lagt min sommar på något muntrare än att fördjupa mig i fascism, men gjort är gjort och det har åtminstone gett underlag till ett gäng blogginlägg. Under sommaren läste jag nämligen den skönlitterära boken Ljusspel av den tysk-österrikiske författaren Daniel Kehlmann. Att som professionell historiker läsa den här typen av böcker är ofta en speciell upplevelse, särskilt när de rör sig kring en period eller ett fenomen som ligger nära ens egna forskningsintressen.

I korthet kretsar boken kring ett verkligt levnadsöde som dock gestaltas i skönlitterär form. Det går därför inte att läsa boken som en biografi, och det utger den sig inte heller för att vara, även om den bygger på verkliga händelser. Bokens huvudperson är en för mig tidigare okänd aktör vid namn G. W. Pabst, som under mellankrigstiden trädde fram som en stor regissör inom stumfilmen. Bland annat regisserade han en ung Greta Garbo och gjorde ett par filmer om arbetarklassens kvinnors villkor under 1920-talet. Under denna period gick han under namnet ”den röde Pabst”.

Efter ett misslyckat försök att göra karriär i USA på 1930-talet reste dock Pabst tillbaka till Europa, där han på sikt hamnade i sitt hemland Österrike. Kort efter hans ankomst annekterades Österrike av Tyskland, med följden att Pabst inte kunde lämna landet. I stället drogs han in i den tyska filmindustrin, där han producerade tre filmer. Den första uppfattades som apolitisk, den andra, Perceval, utspelade sig på medeltiden men anses ha nationalsocialistiska undertoner, och den tredje filmen försvann i samband med krigsslutet. Efter att kriget tagit slut tycks Pabst dock ha åstadkommit en viss rehabilitering och fick bland annat fortsätta regissera teater och film, trots att han hade samarbetat med den tyska regimen.

Som bok tycker jag personligen inte att den stora styrkan ligger i beskrivningen av Pabst eller dennes fru som historiska aktörer. Det är dessutom oklart vilket källmaterial som egentligen ligger till grund för boken, och Pabst är en ganska perifer person i den europeiska historien, om än inte i filmhistorien. Det som däremot boken faktiskt väcker är två intressanta tankar som är närbesläktade.

Det första är egentligen vilket ansvar konstnären har för de villkor konsten produceras under. Hade Pabst ett ansvar för naziregimens förbrytelser, eller försökte han skapa något som skulle överleva honom själv under svåra förutsättningar? Boken väcker frågan, men lämnar det åt läsaren.

Det andra handlar om att boken även nyanserar bilden av Österrike/Tyskland efter maktövertagandet. Den generella bilden som lärdes ut i svensk skola – och som kanske även förstärkts genom böcker som Vibeke Olssons Ulrike och Kriget – är att den tyska befolkningen i det närmaste var likgiltig inför nazismen, alternativt hyllade den.

Den senaste tiden har jag förstått att detta givetvis inte var fallet. NSDAP fick exempelvis aldrig en majoritet av rösterna och majoriteten av tyskarna var inte partimedlemmar. Däremot etablerade NSDAP tidigt en terrorstat, där exempelvis gatuslagsmål mellan SA och politiska motståndare tillhörde vardagen. Likaså menar vissa historiker – exempelvis Paxton – att regimen tydligt ville föra ut vad som hände med dissidenter. Det här skapar givetvis ett samhällsklimat av fruktan, där vem som helst kan bli en angivare, vilket Kehlmanns bok skildrar väldigt bra.

Utöver det skildrar Kehlmanns bok även hur den här fruktan tar över kulturen, både i fråga om produktion och mottagande. Ett exempel på detta är när Pabsts fru i boken deltar i en bokcirkel som kretsar kring den dåliga deckaren Fallet Molander, som dock är skriven av en person som har starkt stöd av naziregimen. Förutom att litteraturen som produceras är direkt undermålig blir det även tydligt att det utrymme för ventilation kring kulturen som fanns även det präglades av fruktan, då ingen av kvinnorna i bokcirkeln vågar erkänna hur dålig boken är av rädsla för att framstå som statsfiende.

Följden blir att möjligheten att tänka beskärs och att de alternativ som individen kan se inte längre existerar. Och det är just den poängen jag menar gör Kehlmanns bok väldigt läsvärd. Den ställer nämligen frågan om ansvar och vad som är möjligt att tänka på sin spets.