Situerade kunskaper och historikern som redan har facit

En av mina favorittexter inom humaniora och samhällsvetenskap är Donna Haraways klassiska text ”Situated Knowledges” från 1988, som ofta betraktas som en feministisk klassiker. I texten utmanar Haraway idén om att forskaren kan vara helt objektiv och framhåller istället att föreställningen om den objektiva forskaren har skapats i en specifik historisk och social kontext. En viktig del i den här kontexten är att akademin är manligt kodad och bunden till medelklassnormer, vilket har bidragit till att det universella och neutrala kunskapssubjektet i praktiken har kommit att likna en specifik typ av person: den vita, västerländska mannen.

Problemet med det här är att vi alltid tar med oss våra kunskaper och erfarenheter om världen in i ett forskningsprojekt, redan när vi ställer en forskningsfråga. Genom att skapa ett normativt forskarideal kommer däremot vissa positioner att uppfattas som neutrala och objektiva, medan andra positioner framstår som subjektiva. Deras egna erfarenheter och utgångspunkter kan därmed felaktigt osynliggöras.

En av lösningarna på detta brukar vara att lyfta fram den egna positioneringen, vilket faktiskt än idag sker i avhandlingar där doktorander exempelvis beskriver sina egna perspektiv på det de studerar. Särskilt vanligt är detta inom feministiska eller postkoloniala forskningstraditioner. En sak som dock gör det här extra komplicerat när det kommer till historia är att historikern ofta tar med sig en liknande förförståelse, utan att egentligen aktivt tänka på den. Denna förförståelse består av att historikern oftast – men inte alltid – har en uppfattning om vad som hände eftersom samhället vi lever och verkar i är produkten av historiska skeenden. Ofta leder det här till en bild av att historikerns roll är att passa ihop skärvor av det förflutna för att förklara nuet.

Den uppenbara begränsningen med detta synsätt är att det finns flera. För det första finns det alltid en risk att vi ser kausala samband som inte nödvändigtvis existerar. Exempelvis från min egen forskning: den medicinskt grundade organisationen RFSU grundades 1933 och 1938 legaliserades marknadsföringen av preventivmedel, vilket gör att vi idag har relativt god kännedom om hur oönskade graviditeter och könssjukdomar kan bekämpas. Det här är dock en grov förenkling, eftersom RFSU var en av flera aktörer och det helt ignorerar exempelvis makarna Myrdals ansträngningar i frågan. Om något skulle man kunna säga att RFSU:s mobilisering i konservativa kretsar faktiskt väckte ett ganska stort motstånd och att de riskerade att förvärra situationen, vilket jag bland annat skriver om i min artikel ”Vårt skarpaste vapen var saklig upplysning” från 2025.

Den stora frestelsen när vi ”tror oss veta vad som har hänt” är därför att formulera felaktiga frågor. För RFSU:s del skulle det exempelvis vara ”Hur bidrog RFSU till avskaffandet av preventivlagen?”, när den egentliga frågan borde vara ”Hur påverkade RFSU avskaffandet av preventivlagen?”. Ändå är nuet ofta det enda vi som historiker känner till, och att skriva historia kan därför ibland te sig som ett cirkelarbete. Vi har en situerad kunskap med oss in i forskningen som inte är objektiv i betydelsen helt frikopplad från vår egen position. Utmaningen blir därför att försöka synliggöra denna position och vara medveten om hur den påverkar de frågor vi ställer till det förflutna.