Den banala ondskan - eller vad kan Hannah Arendt lära oss idag (2/2)?

En av 1900-talets stora filosofiska klassiker är boken Den banala ondskan av Hannah Arendt från 1963. Grunden till boken utgörs av Arendts bevakning av rättegången mot den nazistiska krigsförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Det här är en bok som har tolkats oändligt många gånger på akademiska seminarier och i kandidatstudenters hemtentor på teorikurser i en rad olika ämnen, från filosofi till historia.

Den mest spridda uppfattningen om Eichmann är att han i boken framställs som en person som helt enkelt var banal. Han kunde inte ifrågasätta order och därför deltog han i planeringen av mördandet av miljontals judar och andra offer under andra världskriget genom att bland annat lösa logistiken kring deportationerna och mördandet. En fråga blir därför om det var korrekt att avrätta Eichmann om han nu helt enkelt var för oförmögen att förstå eller tänka annorlunda.

Under de senaste åren har den här beskrivningen av Eichmann blivit alltmer ifrågasatt. Många menar snarare att Eichmann faktiskt spelade rollen som just banal under rättegången i syfte att undkomma galgen. I efterhand har därför Arendts teori kring Eichmanns banalitet kritiserats kraftigt, inte minst eftersom den exempelvis påverkat efterföljande teoribildningar kring vad ondska är.

Jag läste om delar av den här boken i somras och slås nog av att kritiken mot Arendt måhända kanske är lite överdriven, om än inte felaktig. Till att börja med kan det konstateras att porträttet av Eichmann som banal dryper av förakt gentemot honom från författarens sida. Bland annat framställs han som djupt obildad och som att han egentligen troligtvis aldrig läste några böcker innan han såg en möjlighet att bli en del av nationalsocialismens mördarmaskin genom att göra sig till expert på judisk kultur. Men om vi tittar bortom Arendts försök till karaktärsmord – hur nödvändigt det faktiskt var när alla vet att Eichmann ändå gjort sig skyldig till betydligt värre saker än förakt för samtida litteratur går naturligtvis att ifrågasätta – så träder en annan bild fram.

Som jag tolkar Arendt är nämligen hennes poäng inte att individen Eichmanns handlingar berodde på hans avsaknad av intelligens. Snarare beskriver Arendt en bild av ett samhälle där lögnen blivit sanning och där det därmed inte varit möjligt att tänka annorlunda för Eichmann. Eftersom ”alla” inom Eichmanns sociala sammanhang ansåg att Förintelsen var nödvändig kunde Eichmann inte tänka annorlunda. Arendt lyfter i detta avseende bland annat fram hur massmordet framställdes i termer som på olika sätt normaliserade och rationaliserade dödandet.

Arendts kanske intressantaste poäng är därför inte att Eichmann var banal. Det hon istället beskriver är att den rådande tankestrukturen uppmuntrade honom att tänka i banor av nödvändighet och att han därför agerade som han gjorde eftersom han inte kunde föreställa sig att agera annorlunda. Däremot ifrågasätter Arendt kanske inte direkt rimligheten i dödsstraffet mot Eichmann, eftersom hon menar att Eichmanns egentliga brott var att betrakta det som outhärdligt att leva under samma himmel som judar. Därför hade Eichmann diskvalificerat sig på ett sådant sätt att samhället, enligt samma logik, inte kunde leva under samma himmel som en person som begått Eichmanns brott.

Debatten om den banala ondskan kommer nog att fortsätta under lång tid framöver. Inte minst eftersom exempelvis liknelsen med nazisternas så kallade ”eutanasi” delvis kompliceras av att den nationalsocialistiska regimen faktiskt misslyckades med sina försök att genomföra det systematiska mördandet av personer med funktionsnedsättningar i den omfattning som planerats, bland annat eftersom motstånd och opinion gjorde politiken svårare att upprätthålla. Däremot bör kanske den som vill förstå den här debatten läsa boken och själv reflektera över vilka strukturella – snarare än enbart individuella – förutsättningar som Arendt lyfter fram.